bloggstalgi

Morgonrock är plagget jag bär just nu, och jag tycker det är ett fantastiskt plagg. Man är varm, bekväm och lite sexikon på samma gång. Det blir helt enkelt inte mycket bättre än så.

Jag har varit dålig på bloggandet de senaste dagarna. Har mitt liv blivit händelselöst? Svaret är nej. Mer än någonsin är på G, skillnaden är att alla dessa händelser för tillfället känns så osäkra att jag inte vill blogga om dem. Skiter det sig ska jag glömma det, utan att de flyter runt i cyberrymden.

Men så fort händelser blir spikade lovar jag att rapportera.

Med det sagt kan jag ju berätta om sånt som faktiskt är spikat. Jag ska på jobbarresa på fredag, och kommer hem på lördag. Det blir nog fett. Vart vi ska? Ingen aning, det får vi veta när vi är framme. Den 14e november ska jag jobba på Gåsafesten vilket nog också blir nice, och ett kul tillfälle att träffa folk från andra nationer. Överlag har jag rätt mycket planer för de kommande veckorna, och framför allt helgerna.

Men inget gott som inte för något ont med sig. Mina möjligheter att åka hem till Södertälje denna månad känns väldigt begränsade. Jag saknar det inte mycket för jag har larvigt kul här och mår bättre än jag gjort på länge, men lite grann i alla fall.

Typ att sitta med Albin vid Centrifugen, djupt försjunken i samtal om livet och kvinnorna.
Eller fika med Rastamannen på Stället och mest av allt påpeka hur mycket livet suger (och hur bakfull man är).
Eller vakna av att Riku ringer och vill ta en morgoncigg och en kaffe utanför porten.
Eller åka runt i en bil med Serben och lyssna på löjligt hög musik, mest av allt fråga varandra "happ, annars då?". Ni vet, när båda sitter och trycker på något kul som hänt man så gärna vill berätta men man försöker istället fråga den andra om något kul har hänt, för att få motfrågan.
Eller gå till jobbet med Emil. Fast jobbet saknar jag fan inte. Men två-minuters-promenaden dit var fin.
Eller vara full med Jack och inse att "nu kan vad som helst hända".
Eller basta med Jacke.
Eller gå hem till Jossan sent på natten och bli bemött med varma mackor, te och välbehövliga samtal om livet.
Eller bara sitta nere på CP med Joel, Greken, Max och resten av gänget och slänga i sig öl efter öl - därefter låta livet föra oss framåt.

Det är faktiskt grejer jag saknar. Men jag saknar fan inte röda bussar.