rubrik: inte "vad är väl ändå en bal på slottet" i alla fall

Att gå på bal är något alldeles speciellt. I början är allt lite stelt. Man har frack på sig och den bör inte bli smutsig. Som i slowmotion glider man runt med sitt spetsade kaffe och aktar sig noga för armbågar som kan resulterade i brun skjorta.

Allt känns dock så mycket bättre när man har fått i sig några enheter alkohol. Man är inte lika rädd om fracken längre, likförbannat spiller man ändå inte ner den. Man börjar föra sig som man ska helt enkelt. Något särskilt händer med mig när jag blir full i en sån sinnesstämning.

Ett fåtal människor har upplevt min beryktade gentlemannafylla, som endast har inträffat en gång tidigare (en blöt bastukväll förra sommaren som i och för sig slutade med att jag naken, stolt och rakryggad spydde rakt ut i en skog i morgonsolen samtidigt som kossorna råmade). Denna gång slog den mig igen - måhända kan det ha varit resultatet av lite godare vin, lite vackrare kvinnor och lite mer frack än vanliga helger.

Gentlemannafyllan à Matias:

• Jag går långsamt runt med ett stort leende på läpparna
• Jag blir kulturmedveten
• Jag får ett hövligt manér

Lyckligvis finns det balbrunch dagen efter, då man tillåts leva ut. Och fylleköpa ett paket grönt sköljmedel av märket Softlan med en bäbis på framsidan. Jävlar, vad min tvätt kommer lukta gott.

bestämd, obestämd eller alkoholiserad form?

Just nu håller jag på med grammatik i skolan, vilket är fruktansvärt men också intressant. Framför allt har man ju inte pluggat grammatik sen på svenskalektionerna i åttan, eller möjligtvis franskalektionerna. Alltså får jag mycket sköna flashbacks, och jag vill berätta om när jag lärde mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form.

Min fransklärare när jag gick i årskurs sex var en spännande man från Schweiz, jag vill minnas att han hette Jean-Marc. Han kunde knappt svenska, men däremot kunde han supa. Det kom alltid lite oklara resonemang ur den mannen, tydligast var det när han lämnade oss ensamma i klassrummet för att han skulle på "kafferast". Han var alltid borta i minst en halvtimme och när han återvände spred han den där lukten omkring sig, ni vet den lukten som man vid 12 års ålder enbart förknippar med nyårsafton och midsommar.

"KATTEN ÄR DÖD!" röt Jean-Marc när han stormade in i klassrummet. Vi blev förskräckta och fattade ingenting. "KATTEN ÄR DÖD!" fortsatte han medan den söta doften av spetsat kaffe började sprida sig.

Någon tog väl mod till sig och frågade "vilken katt?". "Det vet jag inte" svarade Jean-Marc och fortsatte "Men hade du brytt dig om jag hade kommit in här och sagt 'En katt är död', eller hade du bara ryckt på axlarna?"

Till slut föll poletten ner och vi insåg att katten är bestämd form och det använder man när alla fattar vilken katt det handlar om. Är det bara någons katt som ingen bryr sig om använder man obestämd form. En av de mest pedagogiska förklaringarna jag fått gällande grammatik någonsin.