hemgång = framgång?

Här sitter jag, faktiskt min sista natt på Korsgatan. Det känns på något vis lite sentimentalt. Min dag har dock varit produktiv med stort P.

Jag vaknade olidligt tidigt men mycket snart kom Gusta över på en morgonkaffe. I gemensam ensemble vandrade vi till SOL där jag hade handledningsmöte gällande A-uppsatsen. En uppsats som jag och Nicole för övrigt producerade hela två sidor på idag, flowtillståndet var totalt.

På eftermiddagen satte jag mig på 166an till Södra Sandby, där jag skulle hämta min router av mina förra kollektivmedboende. Vi passade också på att fika och det hela var intensivt trevligt - de är bra människor.

När jag återvände till Lund hade jag en liten avskedsmiddag med Linus. Han föreslog Viggos, jag tog våra ekonomiska förnuft till fånga och bestämde Burger King.

Hela kvällen har jag sedan städat mitt rum och packat min väska. Imorgon går tåget mot Södertälje, om inte snökaoset sätter stopp för det. Jag vet inte om SJ är på samma dumhetsnivå som SL.

Det ska ändå bli skönt att komma hem och träffa mina krigare. Och göra den där Södertälje-typ-av-skiten - fika på Nancys, röka cigaretter under Centrifugen, vandra genom Kringlan för att slippa snö åtminstone 2 minuter, och så vidare.

När jag återvänder till Lund är det omedelbar flytt till Michael Hansens kollegium som gäller. Det ska bli skönt att ha ett tidsbestämt boende som äntligen känns någorlunda mitt, att äntligen flytta "på riktigt". Det blir fanimig bilresa ner till Lund för att få med TV, Wii, cykel, fåtölj med mera. Mitt rum ska bli förfestlyan nummer 1.

Jaja, jag sitter mest och skiter ur mig tankar som inte har hunnit sorteras än. Men det är fett. Kanske kommer det, bloggnamnet till trots, några blogginlägg under julledigheten också.

I love kebab

Tydligen har jag fått ett litet signum på Sydskånska Nationen - vissa känner mig som kebabmannen.

Jag har alltså fått förklarat för mig att jag exakt varje efterfest kan sitta i exempelvis en soffa och ha det bra. Helt plötsligt får jag något allvarligt i blicken, reser mig snabbt och hävdar att jag "måste gå". När någon undrar varför mumlar jag bara något om kebab och drar därifrån fortare än fort.

Kul detalj är ju att kebabgubben inne på stället vid Mårtenstorget brukar skina upp som en sol när jag ramlar in genom dörren. Jag keepsar det Södertälje, helt enkelt.

(rubriken är för övrigt en referens till ett kebabställe man måste besöka om man befinner sig nära Plattan i STHLM.)

årlig sinnesfrid

Jag skulle vilja påstå att Lucia är en av mina absoluta favoritdagar på året. För mig är den verkligen i samma klass som julafton och födelsedagar.

När man gick i grundskolan och gymnasiet var ju ett luciafirande alltid obligatoriskt, med allt vad det innebar av att gå upp tidigt och ta sig till skolan för att avnjuta målbrottssång, pepparkakor och alkoholfri glögg. Vilket ju passar mig utmärkt.

Två gånger har jag varit delaktig i luciatåget. Första gången var jag fyra eller fem år och gick på dagis. Jag minns inte så mycket mer än att jag var intensivt snorig och att fröken blev lite irriterad. Jag fick dessutom tända Ljuset, fröknarna ansåg att "Matias är duktig nog att ha ansvar för tändstickorna". När jag efter vissa om och men lyckats tända det hörde jag en av de lite yngre pojkarna hänfört förklara för sin mamma att "han tände det på riktigt!".

Andra gången var jag 11 och fick sjunga Staffan Stalledräng. Vi var väl fem eller sex gossar som mest sprang runt och inte fattade någonting. När Staffan himself sjöng fel röt jag åt honom så att det ekade i hela lokalen, något jag fick cred för efteråt av kompisars roade pappor.

Huvudsakligen har jag dock varit på luciatåg i egenskap av åskådare. Det här året var lite ångestladdat för mig - var ser man ett luciatåg när man inte blir tvingad av skolan? Det löste sig. Nationskörerna höll konsert i AF-borgen och Sisslin' Sara var lika inställd som jag på att dämpa söndagsångesten med andliga upplevelser. Så vi begav oss dit och fick köpa ett par halvkassa läktarplatser för 50 kr styck.

Så värt det, ändå. Massor av vackra, vitklädda, ljusbärande människor som sjunger i olika stämmor. Det är så mycket stämning i hela lokalen. Man får verkligen en chans att fundera över sitt liv till stillsam, ljuv musik. Man känner att det finns ett hopp för världen, när folk kan sjunga så vackert. Och det är då julkänslorna kommer. När kören sätter igång med Gläns över sjö och strand känner jag passion för Livet i sig.

Vi kom därifrån intensivt nöjda och bestämde oss för att upprätthålla känslan, således köpte vi lussebullar, juleskum och julmust. Och en liten dosa Göteborgs rapé till mig. Vi stack till Gusta och bara myste.

Helgen har för övrigt varit bra. Alkohol drack jag, full blev jag. Som vanligt. Men det känns okej.

personanalys

"Matias är som en japan, vi skulle kunna stänga in honom i en låda i fyra timmar med en a tribe called quest-platta spelandes så hade han ändå vart skitnöjd när vi släppte ut honom."

livsförbättring

Varför har jag aldrig köpt denna tidigare?

(Helgen var för övrigt förjävla storslagen, jag mår dock fortfarande för dåligt för att kunna återberätta den. Kanske en annan gång.)

MAYHEM

Nu är det snart dags för en "fängslande" jobbarfest. Första bärsen är knäppt, fördrink innan fördrinken innan fördrinken. Vi hörs imorgon, eller nåt.

dags att spräcka hål på en myt

Studenter äter inte nudlar.

Man hör ofta folk lägga fram på diverse sätt att studenter äter nudlar. Till exempel säger vissa lite ledsamt "stackars studenter som bara har råd med nudlar, staten borde tänka mer på dem". Nej, vi har inga ekonomiska bekymmer om vi inte skapar dem själva.

Vissa skämtar om det vitt och brett, säger "Jahadu, hur är det att plugga och käka nudlar hela dagarna nu då? Hahaha!". Gemensamt för dessa människor är att de oftast precis har tagit studenten och nu a) är arbetslösa b) jobbar som telefonförsäljare alternativt lagerarbetare eller c) jobbar på sin rika pappas företag. Och de har lika fel som tycka synd om-människorna, dessutom är de irriterande.

Ingen jag umgås med äter nudlar, sen jag kom till Lund har jag inte hört talas om någon som äter nudlar. Visserligen umgås jag med jävligt kvalificerade människor, men ändå. Vet ni varför studenter inte äter nudlar? För att man är på gränsen till efterbliven om man gör det. Vet ni varför (och denna kommer blow your mind)? För att det är så larvigt jävla dyrt.

På Willy's har de portionspåsar med nudlar i roliga färger och smaker, de kostar om jag inte missminner mig 4,90 kr styck. 500 gram pasta kostar 10 kr om man har flyt. Man kan få ett kilo spaghetti för 15 spänn, och då snackar vi ingen jävla coop-spaghetti utan Barilla. Om man har något vettigt till pastan klarar man lätt fyra ordentliga måltider på 500 gram, det blir alltså pasta för 2 kr per måltid. Om man vill bli mätt på nudlar måste man nog äta tre-fyra paket, för totalt 15 kronor. Och då är man hungrig igen efter en timme - dessutom dum i huvudet.

Ta det inte fel - jag hatar inte nudlar. Nudlar är skitbra som utfyllnad i till exempel en rejäl wok. Men jag hatar fan folk som tror att studenter har nudlar som sin viktigaste näringskälla, och om det finns folk som faktiskt har det så hatar jag dem med.

svartklubbens finest

Ännu en hemlighet är nu klappad och klar, därför tänkte jag avslöja den. Jag, Johanna och Sara blev igår valda till förmän för Svartklubben @ Sydskånska under 2010. Och det känns så jävla fett - vi är ju ändå Svartklubbens finest, låt oss ta detta till en ny nivå. Nationsmötet var för övrigt mysigt och fullt av kärlek.


På fredag vankas jobbarfest med temat "fängslande" och då tänker jag bli onykter. Det tror jag att resten också tänker. Fredagen därefter: julfest.

Nu på lördag spelar dessutom Chords på Svartklubben vilket kommer bli riktigt sinnessjukt. Oavsett hur bakisskakis jag än är lovar jag att älska livet.

BRÄH!