onsdag, juli 28, 2010

Ni som precis lärt er vad en särskrivning är: ni är inte märkvärdiga


Vissa saker blir man förbannad på. Många blir förbannade på krig, svält, orättvisor och när Hugh Grant inte får bruden i slutet av filmen. Personligen blir jag mest förbannad på Spotifyreklam och när man inte får på sig morgonrocken på morgonen för att ärmarna har vikt sig. Det är dock på sistone jag lagt märke till ett fenomen som verkligen får mig att vilja veva med armarna i folkmassor.

Det handlar givetvis om folk som precis lärt sig sluta särskriva och nu ska visa världen vad fan som gäller. Detta gör de genom att jämt och ständigt påpeka alla särskrivningar de ser. De är med i Facebookgruppen ”Sluta särskriva!” som tidigare helt felaktigt hette ”Sluta särskriv!”, en form av dubbelimperativ som inte används. Tills den ”riktiga” språkpolisen kom och hytte med nävarna. Då jävlar. Så går det när man uttalar sig om saker man egentligen inte är bra på.

För visst har ni också märkt det? Alla de värsta särskrivningsangriparna har generellt sett ett riktigt risigt språk. De slutade särskriva år 2008 på grund av en olycklig händelse när de skulle hålla ett föredrag och hade råkat skriva ”Välkomna kära arbets kamrater” på första sidan av Power Point-presentationen. De blev utskrattade och hånade. Folk log mot varandra på det sättet man gör när två småbarn pussas och tog en klunk kaffe, råkade sen fnissa ut lite ur näsborren med tanke på hur sjukt roligt ”arbets kamrater” var. Alla som skrattade hade själva varit med om samma trauma något år tidigare. Det sitter färskt i minnet, så att säga, och det är viktigt att överföra mellan särskrivningsgenerationerna.

På 90-talet var särskrivningar något man gjorde humor av. Det sammanställdes listor i Dassboken och dylika white trash-skrifter (och nej, de räknas inte till litteratur) med ”skojiga” särskrivningar och en övertydlig liten kommentar efteråt för de som inte fattade. ”Brun hårig sjuk sköterska – Jaha, vilket land är hon från då, om hon är både brun och hårig? Schysst att hon jobbar som sköterska fast hon är sjuk i alla fall!”. Det här är inte roligt, det har bara en poäng. Det är en viss skillnad. Men okej. Jag köper att det har en poäng. Jag köper att vissa människor skrattar åt sådant här när de sitter på dass och faxar reningsverket. Jag gillar det inte, men jag köper det.

Dagens viktigpettrar i Facebook-gruppen ”Sluta särskriva!” har dock inga poänger i sina attacker. Förutom att de själva kan identifiera en särskrivning, förstås. Jag läser lite på måfå i gruppens logg och jag spyr fan rakt på datorskärmen i ren avsky. Torkar upp och fortsätter läsa men nej, det kommer en till. När jag har återhämtat mig från vätskebristen och livshatet gör jag ett sista försök, för att kunna ge er lite exempel på vilken sorts människor som är med i ”Sluta särskriva!”.

Jag hittar en kvinna som ser ut att vara lite för gammal för att hålla på med Facebook. Hon har fotat ett uppslag i sin morgontidning och lagt upp bilden i gruppens logg. Det är en rubrik som lyder ”Svensk toppjurist slaktar FN:s general sekreterare”. Till det har hon skrivit ”Så kallad seriös morgontidning”. Det var duktigt av dig, lite-för-gamla-kvinna. Du får en guldstjärna i kanten för det. Men du, en sak. Särskrivningen ifråga är inte rolig. Den är bara fel, och du var inte först att inse det. Det är ju inte så att rubriksättaren satt och tänkte ”Okej, hur fan ska det stå? Generalsekreterare eller general sekreterare? Ska jag fråga någon kollega? Kanske blir pinsamt i och för sig, jag har ju pluggat tre år för det här… fan att jag var så sjukt bakis på särskrivningstentan, annars hade det inte varit några problem... jag drar till med general sekreterare, det är ju i alla fall femtio procents chans att det blir rätt”. Nej, så gick det nog inte till. Den här personen var antagligen stressad och råkade trycka på mellanslag en gång för mycket. Personen var nog stressad för att den har ett jobb. Istället för att sitta och leka smart på Facebook.

Jag hittar en till kvinna som ser ut att vara lite ännu mer för gammal för Facebook. En sån där käck tant som vill hålla kontakten med barnbarnen. Hon har kommenterat en bild där det står ”kckling” istället för ”kyckling”. Hon har skrivit ”Men kckling har jag aldrig smakat. Djur- eller växtriket?”. Alla avlidna människor som var sköna när de levde vänder sig i sina gravar. Kvinna-som-vill-hålla-kontakt-med-barnbarnen-på-Facebook: det är inte svårt att se felet. Alla ser det. Du är inte speciell, du har ingen unik stavnings- och grammatikkontroll installerad på hornhinnan. Alla vet att det stavas ”kyckling”, annars skulle det inte uttalas så. Så tig.

Och nu ska jag inte hålla er kvar mycket till. Jag vill bara ge er en personlig favorit. En kille med keps och skägg har publicerat denna bild i gruppens logg med texten ”Coop – Rätt men ändå så fel”.


Någon annan förklarar för honom vad avstavning är och att det står rätt på bilden. Han replikerar blixtsnabbt att ”Läser man snabbt och är ordblind blir det nått helt annat”. Du har nog kommit till fel Facebook-grupp, kille-med-keps-och-skägg. Här står vi inte för att vi är ordblinda. Vi förnekar det genom att påpeka tråkiga men likväl riktiga särskrivningar. Dessutom läser vi definitivt inte snabbt.

Någonstans i den här texten kan jag ge mig fan på att jag har skrivit fel. Det kanske saknas stor bokstav någonstans, eller bara en bokstav överhuvudtaget. Kanske har jag hyperkorrigerat och skrivit ihop någonting som ska vara särskrivet. Eller så har jag, kanske, kanske, förhoppningsvis, råkat särskriva någonstans. Varsågoda. Gå bananer, påpeka det gärna, mobba mig sönder och samman. Finns det ett fel i texten beror det på att jag aldrig har läst den, jag har bara skrivit den. Eller för att jag helt enkelt inte vet hur ordet ifråga stavas. Det är ingen stor grej, så ni kan sluta överkompensera. Era ”arbets kamrater” kommer inte skratta åt er igen för ni har lärt er det här med särskrivningar den hårda vägen. Låt det stanna där.