Sen gick jag på efterfest och direkt efter den till kön för Karnevalsuppropet - det vill säga möjligheten att få volontärarbeta på Lundakarnevalen. En ganska oskön upplevelse.
Jag kom dit ungefär vid 06:00 på morgonen och kände mig så jävla smart som hade tagit på två par långkalsonger, tre t-shirtar, tjocktröja, jacka och mössa. Efter ungefär fem sekunder insåg jag att jag kanske inte borde haft skor med "sköna lufthål för varma sommardagar" eller för den delen mina allra tunnaste strumpor (som å andra sidan är sköna att jobba i). Jag höll helt enkelt på att frysa tårna av mig vilket ledde till obehag och kyla i hela kroppen.
Efter tre timmars kö var kl 9, då var det tre timmar kvar. Här inträffade något märkligt. Jag satt i min stol och helt plötsligt började jag misstänka att "det finns en risk att jag inte överlever det här". Det började helt enkelt kännas som att jag skulle frysa ihjäl. Kylan peakade verkligen och sällan har jag frusit så mycket i hela mitt liv. Sällan har någon frusit så mycket någon gång - inte ens i Alaska.
Synen blev suddigare och suddigare och jag kände hur jag sakta försvann från medvetandet. "Hejdå jordelivet" tänkte jag.
Jag vaknade en timme senare av att jag frös ännu mer.
