rubrik: inte "vad är väl ändå en bal på slottet" i alla fall

Att gå på bal är något alldeles speciellt. I början är allt lite stelt. Man har frack på sig och den bör inte bli smutsig. Som i slowmotion glider man runt med sitt spetsade kaffe och aktar sig noga för armbågar som kan resulterade i brun skjorta.

Allt känns dock så mycket bättre när man har fått i sig några enheter alkohol. Man är inte lika rädd om fracken längre, likförbannat spiller man ändå inte ner den. Man börjar föra sig som man ska helt enkelt. Något särskilt händer med mig när jag blir full i en sån sinnesstämning.

Ett fåtal människor har upplevt min beryktade gentlemannafylla, som endast har inträffat en gång tidigare (en blöt bastukväll förra sommaren som i och för sig slutade med att jag naken, stolt och rakryggad spydde rakt ut i en skog i morgonsolen samtidigt som kossorna råmade). Denna gång slog den mig igen - måhända kan det ha varit resultatet av lite godare vin, lite vackrare kvinnor och lite mer frack än vanliga helger.

Gentlemannafyllan à Matias:

• Jag går långsamt runt med ett stort leende på läpparna
• Jag blir kulturmedveten
• Jag får ett hövligt manér

Lyckligvis finns det balbrunch dagen efter, då man tillåts leva ut. Och fylleköpa ett paket grönt sköljmedel av märket Softlan med en bäbis på framsidan. Jävlar, vad min tvätt kommer lukta gott.

bestämd, obestämd eller alkoholiserad form?

Just nu håller jag på med grammatik i skolan, vilket är fruktansvärt men också intressant. Framför allt har man ju inte pluggat grammatik sen på svenskalektionerna i åttan, eller möjligtvis franskalektionerna. Alltså får jag mycket sköna flashbacks, och jag vill berätta om när jag lärde mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form.

Min fransklärare när jag gick i årskurs sex var en spännande man från Schweiz, jag vill minnas att han hette Jean-Marc. Han kunde knappt svenska, men däremot kunde han supa. Det kom alltid lite oklara resonemang ur den mannen, tydligast var det när han lämnade oss ensamma i klassrummet för att han skulle på "kafferast". Han var alltid borta i minst en halvtimme och när han återvände spred han den där lukten omkring sig, ni vet den lukten som man vid 12 års ålder enbart förknippar med nyårsafton och midsommar.

"KATTEN ÄR DÖD!" röt Jean-Marc när han stormade in i klassrummet. Vi blev förskräckta och fattade ingenting. "KATTEN ÄR DÖD!" fortsatte han medan den söta doften av spetsat kaffe började sprida sig.

Någon tog väl mod till sig och frågade "vilken katt?". "Det vet jag inte" svarade Jean-Marc och fortsatte "Men hade du brytt dig om jag hade kommit in här och sagt 'En katt är död', eller hade du bara ryckt på axlarna?"

Till slut föll poletten ner och vi insåg att katten är bestämd form och det använder man när alla fattar vilken katt det handlar om. Är det bara någons katt som ingen bryr sig om använder man obestämd form. En av de mest pedagogiska förklaringarna jag fått gällande grammatik någonsin.

nära döden-upplevelse

Igår, lördag, gick jag upp kl 07:00 för att gå på utbildning i alkoholhantering. Senare samma eftermiddag/kväll/natt körde jag Svartklubben med Johanna och Sara + ett svingött jobbargäng. Jävligt bra var vi.

Sen gick jag på efterfest och direkt efter den till kön för Karnevalsuppropet - det vill säga möjligheten att få volontärarbeta på Lundakarnevalen. En ganska oskön upplevelse.

Jag kom dit ungefär vid 06:00 på morgonen och kände mig så jävla smart som hade tagit på två par långkalsonger, tre t-shirtar, tjocktröja, jacka och mössa. Efter ungefär fem sekunder insåg jag att jag kanske inte borde haft skor med "sköna lufthål för varma sommardagar" eller för den delen mina allra tunnaste strumpor (som å andra sidan är sköna att jobba i). Jag höll helt enkelt på att frysa tårna av mig vilket ledde till obehag och kyla i hela kroppen.

Efter tre timmars kö var kl 9, då var det tre timmar kvar. Här inträffade något märkligt. Jag satt i min stol och helt plötsligt började jag misstänka att "det finns en risk att jag inte överlever det här". Det började helt enkelt kännas som att jag skulle frysa ihjäl. Kylan peakade verkligen och sällan har jag frusit så mycket i hela mitt liv. Sällan har någon frusit så mycket någon gång - inte ens i Alaska.

Synen blev suddigare och suddigare och jag kände hur jag sakta försvann från medvetandet. "Hejdå jordelivet" tänkte jag.

Jag vaknade en timme senare av att jag frös ännu mer.

blackout på blackout

Sättet som Jägermeister och Redbull går från svalget till hjärnan på ungefär 12 sekunder. Electromusik man vill springa maraton till. Smekbar läderimitation på väggarna. Bitchslaptävling. Homohångel.

Att gå ensam hem och sjunga med i iPodens musik för full hals, sedan nästan ramla i snön när man plötsligt blir omkörd av en full cyklist.

Vakna vid halv åtta med en bakfylla sällan skådad men utan ångest.

Arrå, det var en kväll på Blackout.

hur man blir riktigt, riktigt arg

För den som behöver ilska:

Arbeta på en hemtenta med oklara instruktioner, baserad på litteratur du inte har läst. Dra ett resonemang som börjar med att Metro i form av gratistidning inte alls hotar morgontidningar och som slutar med att Alex Schulmans blogghysteri och Bonniers medieherravälde nog egentligen är typ samma sak. Inse hur jävla långsökt det är - vägra skriv om det.

Känn hur ilskan förflyttar sig från huvudet ända ut i fingertopparna. Inse att du behöver nikotin för att inte gå bärsärk i korridoren, inse samtidigt att du en timme tidigare rökt din sista cigarett.

Bege dig ut i kylan, till den där lilla tobaksaffären vid Sparta. Lägg märke till att den enda cigarettsorten som är slut är LM Röd och vägra köpa Marlboro. Tänk istället "Det är säkert inte så mycket kö på Ica, jag glider in där".

Och mycket riktigt - det är ingen kö bortsett från en tant framför dig, som också bara ska ha ett paket cigaretter. Den här tanten härstammar dock från dinosauriernas tid och likaså gör kassörskan - att köpa ett paket cigaretter blir en komplicerad process eftersom de faktiskt måste diskutera "den gamla goda tiden" och ifall de var mer rädda för Tyrannosaurus Rex eller Ceratopsier i sina yngre tonår.

Bli svinarg, bli det. Känn att du lever. Imorgon kanske solen skiner på dig genom fönstret, kanske behöver du inte ens snooza utan vaknar upp med ett djungelvrål av lycka.

Men troligtvis inte.

det här med att inte längre bo hos sin mamma

Telefonsamtal nyss:

(efter en stunds pratande där rösterna höjts successivt)

Mor: Jaha, har du nån kompis hemma?

Matias: Nej.

Mor: Vad bra, då kan vi prata länge.

Matias: Vadå, vill du att jag ska bli ännu argare än vad jag redan är?

Mor: Haha, njae... men du kanske fick över en kompis nu?

Matias: Men nej säger jag ju, det är bara jag hemma.

Mor: Men ljug bara och säg att du har nån där så vi kan lägga på!

hur jag rullar

Bloggandet går sådär, som ni säkert märker. Hela tanken var att detta skulle vara lite utav en novischblogg, jag skyller på det. I och för sig är jag ju fortfarande novisch några dagar till, innan vårterminen tar sin start.

Hursomhelst har jag flyttat igen vilket känns riktigt fett, jag är som bekant bosatt på Michael Hansens Kollegium nu. De jag bor med verkar snälla och stället är fräscht, mitt rum är fint som snus också. En vacker dag planerar jag att orka publicera en bild på det.

Jag finner ingen vidare inspiration till bloggandet. Jag producerar ungefär lika mycket text som vanligt men hälften passar inte på bloggen rent genremässigt och andra hälften är enbart för mig att läsa.

Jag funderar på om jag ska försöka nischa om bloggen för att återskapa motivationen till att skriva i den. Det tål att tänkas på.