en liten sommarfundering

Förra året var det sommar, precis som jag gissar att det kommer bli även detta år. Det var en rätt bra sommar.

Först tog jag studenten. Det firades med att vara snorfull och ha något fruntimmers tunga i halsen på ett äckligt dansgolv. Dagen efter hjälpte min kristna låtsasfarmor mig att bota min bakfylla. En mycket snäll kvinna som bor en bra bit på landsbygden utanför Linköping.

Jag fick skatteåterbäring på 8000 kr och sa upp mig från mitt jobb i ren eufori. Jag bestämde att jag skulle viga sommaren åt att känna frihetens vingslag och göra sådant jag aldrig skulle fundera över att göra annars. Jag hade inte tänkt på att jag skulle flytta till Lund till hösten och få upplevelser där. Men så är jag ganska otålig också. Jag vill ha allt, på en gång.

Jag bestämde att jag skulle åka och besöka min låtsasfarmor. Ni vet, den kristna tanten som i all sin godhet botade min bakfylla efter studenten. Jag brukade göra det förr om somrarna, när jag var mer parvel än pojke. Sen blev jag tonåring och svincool och rökte mest vattenpipa hela sommardagarna och fann mig själv ganska nöjd med det. Men nu kände jag att jag behövde en vecka att göra lite saker. Det som lockade mest var en novelltävling modell större som jag tänkte delta i. "Så fort jag sitter på en sten i skogen kommer jag få ett sånt jävla uppslag till en berättelse" tänkte jag.

Jag satte mig på tåget till Linköping och blev hämtad av min värd. Vi åkte till ett jättelitet samhälle, sen åkte vi förbi det för att komma hem till henne. Det var inte ens en by, det var tio hus och bondgårdar med ändlösa åkrar, ängar och skogar runtomkring. Det fanns en landsväg också.

Jag kan ju avslöja detta direkt: det blev ingen novell. Jag fick ur mig en mening. En enda jävla mening, och den var inte ens bra. Veckan var ändå intressant. Min värd var borta hela dagarna så jag var ensam hemma i ett knarrande hus utan Internet där vattnet smakade fruktansvärt. Frågade hur jag skulle göra om jag ville ta mig in till Linköping och skoja runt lite. "Bussen har slutat gå härifrån eftersom ingen åker den så du får gå till nästa samhälle och ta bussen därifrån". Det blev inte Linköping heller.

När jag först anlände var det kväll och jag fann mig själv tillfredsställd. Jag gick runt ensam i kvällssolen och tittade på åkrar. Dag 2 var fruktansvärd. Jag fattade inte hur man hade kul utan kompisar eller Internet. Jag visste inte vad någon där hemma gjorde. Jag hade ingen att prata med överhuvudtaget. Jag lyckades inte skriva novelljäveln. Däremot hade jag mycket att tänka på. Det är läskigt att tänka, men man vänjer sig.

Så jag tänkte och det var nog bra. Sedan skapade jag rutiner. Resten av veckan joggade jag, läste böcker, kollade tv-serier och solade. Jag åt hemlagad mat varje dag och drack saft till. Ibland satt jag med ryggen mot garageporten och kedjerökte och drack kaffe. Ibland skrev jag anteckningar och det är dessa jag läser nu.

"… här ringer man varandra på, japp, hemtelefonen. För att fråga om ett svar till senaste korsordet. Här tycker man att så kallade "skämtteckningar" innehållandes sent hemkomna gubbar och arga käringar som svingar brödkavlar är kul. På riktigt alltså. Om man glömmer pengar när man handlar i den lokala affären är det helt okej, man kan betala en annan gång. Man släpper förbi andra bilförare på landsvägar, eller blir förbisläppt."

Förvirrat asfaltsbarn 1990 står bakom detta stycke och jag minns fan känslan precis. Det var fem påfrestande och lärorika dagar. När jag kom hem åt jag hamburgare och blev snorfull.

Jag funderar på att göra detta i år igen.

Åkrar är ändå jävligt balla.

när 90-talet ringer och vill ha tillbaka något

Varför anställer de inte bara killen som har skrivit den här rubriken? Han verkar ju kunna sånt.

Spotify-spådom

Nu har ju nya Spotify lanserats. Om ni inte har fått det än så kommer det nog inom ett par dagar, no worries. Jag kan intyga att det är skitfett.

Det integreras alltså med Facebook. Man har sina Facebookvänner på Spotify. Man kan se spellistor de valt att dela med sig av och visa sina egna. Man kan se vilka som gillar ens egna så mycket att de har lagt till dem i sin egen Spotify. Min första spådom är att detta kommer förändra sättet vi lyssnar på musik, åtminstone lite grann.

Här kommer spådom nummer 2:

I nya Spotify finns en skitbra funktion. Man kan högerklicka på en låt och skicka den till någon person man har i sin kontaktlista, denne får då låten i sin inbox på Spotify. Det står vem som skickade den och vid vilken tid, man kan lyssna direkt.

Det här, mina vänner, kommer bli det nya fyllesmset. Folk kommer gå hem svinpackade och skicka typ Sexual Healing till människor de tycker om lite extra. Jag kommer också göra det. Det kommer bli så jävla roligt.

Kom ihåg var ni hörde det först.

I love youice

På allmän (okej, en persons) begäran kommer här lite blogg. Det är ändå bra för mig att skriva lite då och då. Dagens inlägg handlar om juice.

Jag har aldrig varit mycket av en juicekille. Jag har vuxit upp med lättdrycker/måltidsdrycker. Ni vet, de där små förpackningarna som man blandade 1 + 4 med vatten för att få sig något att dricka till maten.

När jag flyttade till Lund insåg jag givetvis att jag var en man, alltså inget vidare på det här med mat. Jag tänkte att jag säkert skulle bli lite bättre på matlagning med tiden men att det var bäst att säkra sitt Rekommenderade Dagliga Intag av diverse nyttigheter på något vis. Jag började köpa juice, gärna Glocken Gold Multivitamin. Och innan något jävla wisehead påpekar att "det där tyska jävla blasket innehåller ju bara socker" så ja, det förstår jag väl själv. Glocken Gold innehåller typ samma vitaminmängd som ett krabbskal. Men det psykosomatiska är viktigt för mig. Om jag låtsas att "jävlar vad nyttigt av mig att dricka juice" så kommer jag antagligen att må bra vilket kommer ge mig mer energi till att laga mat. Så att jag inte skrumpnar ihop som ett likblekt fikon och sätter mig i hörnet av duschen och maniskt äter skalade äpplen.

Hursomhelst, det viktiga är att jag drack juice lite systematiskt och standardmässigt sådär. Det var inget jag reflekterade över, någon liter om dagen slank väl ner. Jag tror aldrig att jag riktigt smakade ens, jag drack bara. Sen gick jag till tandläkaren.

"Din emalj är bortfrätt" konstaterade hon.

"Är det spriten?" frågade jag.

"Nej, något annat. Dricker du mycket juice?"

"Mja, jo. Någon liter om dagen."

"Okej. Din emalj kommer aldrig mer tillbaka och du får inte dricka juice mer."

Det kändes som att jag föll genom en mörk tunnel och skulle landa i den skitigaste delen av Kina. Så fort orden hade lämnat hennes mun blev min kärlek till juice mer intensiv än självmördarna Julias och Romeos kärlek till varandra.

"Får jag inte dricka juice alls, överhuvudtaget? Inte ens ibland?" frågade jag.

"Jo, du kan väl få dricka ett litet glas om dagen, om du sköljer munnen med vatten efteråt" var svaret jag fick. Jag hade god lust att fråga om jag också fick sova i badkaret och om jag möjligtvis skulle kunna få använda taggtråd istället för kondom.

Jag skulle precis fylla 20 så jag kände spontant att, ptja, jag slutar väl med juice då så jag slipper sketna tandläkarräkningar när tänderna ramlar ner i morgonkaffet. Men jag kan inte sluta tänka på det. Ibland vaknar jag upp på morgonen av att jag tänker på juice. När jag går förbi juicehyllorna på Ica tittar jag extra noggrant och ser att det finns så väldigt många sorter jag aldrig har smakat. Sorter som jag vill smaka, som jag vill uppleva. När jag orkar laga god mat och sedan häller upp ett glas skånskt kranvatten bredvid gråter min själ.

Ibland köper jag juice ändå. Det känns lite som att smygröka. Jag häller upp ett stort glas och dricker djupa klunkar, det brukar gå ner snabbt. Efteråt får jag lite dåligt samvete.

Jag har hört att juice är ganska okej om man använder sugrör, att det minskar slitaget på tänderna. Stämmer det? Hjälp mig nu. En sådan upptäckt skulle ju innebära att jag återigen får dricka stora mängder juice, och att jag alltså kommer sluta vara sugen på det. Helt klart bättre att inte vilja ha något man kan få än att vilja ha något man inte kan få, visst?

Mina övernattningsgäster i helgen drack inte upp juicen jag köpte till dem. Någon måste ju göra det. Jävlar, vad gott.

förbjud kvinnor att bära solglasögon eller inför namnskyltsplikt

Vi alla gillar våren. Man vaknar upp av en solstråle som gosar med tårna. Ler och sträcker lite på

nacken på det viset bebisar gör när man kittlar dem. Fullkomligen springer upp ur sängen och liknar mest av allt en Kelloggs K-reklam.

Väl ute skiner solen lite ännu mer, man kanske äter en glass som till slut rinner nerför handleden för att det är så vansinnigt varmt ute. Inte bryr man sig om det. Våren är trots allt här.

Jag vill dock införa en ny regel: man ska få tycka att en vårrelaterad sak är jobbig varje år. Jag tycker det är skitjobbigt med kvinnor iförda solglasögon.

Jag har väl egentligen ingenting mot solglasögon, de kan vara en trevlig accessoar. Jag köpte själv ett par idag. Men alla kvinnor som har solglasögon ser exakt likadana ut, hela tiden. Man kan knappt skilja blondiner från brunetter. Detta ger jag givetvis fan i så länge jag inte känner folk. Men när jag möter någon på en gångväg som drar ett kort "Hej!" och jag måste fundera resten av dagen över vem det kan ha varit, då dras en gräns.

Särskilt ångestladdat var detta när jag bodde i Södertälje. I stadens hjärta finns en större vattenansamling som kallas Maren, omgiven av bryggor. Så fort det är 5 plusgrader och lite sol utomhus samlas samtliga Södertäljebor på dessa bryggor och äter glass och låtsas älska livet. Så gjorde även jag och mina vänner när det begav sig och att gå längs hela den bryggan för att finna en sittplats var alltid en fruktansvärd upplevelse. Samtliga människor på bryggan bär solglasögon och alla tittar på en medan man går eftersom det inte finns något annat att se förutom änder. Hela tiden undrar man om man ska hälsa på folk eller inte och stressnivån ökar för varje sekund. Det hela är lite som en walk of shame, fast utan sex.

Vi löser det enkelt. Kvinnor, antingen tar ni av er solglasögonen, eller så tar ni på en namnlapp, eller så hälsar ni inte. Ja?

Maren - mellan april och juni Södertäljes bästa och sämsta plats

rubrik: inte "vad är väl ändå en bal på slottet" i alla fall

Att gå på bal är något alldeles speciellt. I början är allt lite stelt. Man har frack på sig och den bör inte bli smutsig. Som i slowmotion glider man runt med sitt spetsade kaffe och aktar sig noga för armbågar som kan resulterade i brun skjorta.

Allt känns dock så mycket bättre när man har fått i sig några enheter alkohol. Man är inte lika rädd om fracken längre, likförbannat spiller man ändå inte ner den. Man börjar föra sig som man ska helt enkelt. Något särskilt händer med mig när jag blir full i en sån sinnesstämning.

Ett fåtal människor har upplevt min beryktade gentlemannafylla, som endast har inträffat en gång tidigare (en blöt bastukväll förra sommaren som i och för sig slutade med att jag naken, stolt och rakryggad spydde rakt ut i en skog i morgonsolen samtidigt som kossorna råmade). Denna gång slog den mig igen - måhända kan det ha varit resultatet av lite godare vin, lite vackrare kvinnor och lite mer frack än vanliga helger.

Gentlemannafyllan à Matias:

• Jag går långsamt runt med ett stort leende på läpparna
• Jag blir kulturmedveten
• Jag får ett hövligt manér

Lyckligvis finns det balbrunch dagen efter, då man tillåts leva ut. Och fylleköpa ett paket grönt sköljmedel av märket Softlan med en bäbis på framsidan. Jävlar, vad min tvätt kommer lukta gott.

bestämd, obestämd eller alkoholiserad form?

Just nu håller jag på med grammatik i skolan, vilket är fruktansvärt men också intressant. Framför allt har man ju inte pluggat grammatik sen på svenskalektionerna i åttan, eller möjligtvis franskalektionerna. Alltså får jag mycket sköna flashbacks, och jag vill berätta om när jag lärde mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form.

Min fransklärare när jag gick i årskurs sex var en spännande man från Schweiz, jag vill minnas att han hette Jean-Marc. Han kunde knappt svenska, men däremot kunde han supa. Det kom alltid lite oklara resonemang ur den mannen, tydligast var det när han lämnade oss ensamma i klassrummet för att han skulle på "kafferast". Han var alltid borta i minst en halvtimme och när han återvände spred han den där lukten omkring sig, ni vet den lukten som man vid 12 års ålder enbart förknippar med nyårsafton och midsommar.

"KATTEN ÄR DÖD!" röt Jean-Marc när han stormade in i klassrummet. Vi blev förskräckta och fattade ingenting. "KATTEN ÄR DÖD!" fortsatte han medan den söta doften av spetsat kaffe började sprida sig.

Någon tog väl mod till sig och frågade "vilken katt?". "Det vet jag inte" svarade Jean-Marc och fortsatte "Men hade du brytt dig om jag hade kommit in här och sagt 'En katt är död', eller hade du bara ryckt på axlarna?"

Till slut föll poletten ner och vi insåg att katten är bestämd form och det använder man när alla fattar vilken katt det handlar om. Är det bara någons katt som ingen bryr sig om använder man obestämd form. En av de mest pedagogiska förklaringarna jag fått gällande grammatik någonsin.