säljteknik - och hur man ibland faller som en fura utan att fatta någonting

Idag skulle jag in på The Body Shop. Japp, ni läste rätt. Redan där är det ju något som är jävligt fel. Till mitt försvar hade de en parfym där som råkade passa mig utmärkt, oberoende källor (okej, mina nära vänner) bekräftade också detta.

När jag kom ut var jag medlem i Body & Mind Kundklubb. Jag hade till och med betalat för det. 100 spänn. Va, vad fan hände? Detta hände: jag, som ändå är gammal säljare, blev helt stört såld. Kvinnan bakom disken var inte det minsta attraktiv men prackade ändå på mig ett kundkort som gjorde att min heterosexualitet halverades.

Parfymen jag skulle köpa kostade 315 kr. Hon började lite försiktigt, likt en vessla, att smyga in några lovord om rabatt. "Du vet att vi har 20 % rabatt på den här nu va?". Studenthjärnan, en studentsk version av reptilhjärnan, aktiverades direkt. Jag lyckades inte räkna ut vad 20 % rabatt skulle innebära i pengar men jag gissade att det rörde sig om minst en nationsöl.

Studentmatias frågar "Är det sant?!" och har antagligen ett ganska obehagligt sken i ögonen vid det här laget. "Ja det är sant, man behöver bara gå med i vår kundklubb, det kostar i och för sig hundra kronor. Så då landar det här på 350 kr totalt, men det är ju ändå 20 % rabatt på parfymen".

Här blir jag ändå lite skeptisk. Jag förstår att slutnotan kommer landa på ett högre pris än vad jag först tänkt mig, och framför även detta till den snälla damen.

Hon replikerar blixtsnabbt "Ja, i och för sig, men du får ett välkomsterbjudande där du får ta tre produkter och betala för två, och dessutom ett presentkort på en gratis makeuprådgivning! Dessutom har du alltid 10% rabatt på alla produkter om du visar upp ditt medlemskort!"

Studenthjärnan aktiveras halvt, här finns pengar att spara (och slösa). Jag lyckas avvärja impulsen och säga att "Äh, jag handlar ändå aldrig här egentligen".

Hon spänner blicken i mig och säger "Men det är ju snart juuuuuuul".

Jag faller som en fura. Jag skriver på hennes jävla papper, uppger min adress, mitt namn, mitt personnummer och så vidare. Det känns helt enkelt rimligt där och då. Klart jag ska vara med i Body & Mind Kundklubb. Det är det enda rationella valet. Jag får mitt medlemskort och rodnar lite. Betalar och går därifrån.

Utanför butiken stannar jag upp och tänker "Vad. Fan.".

Är det inte obehagligt vilken kraft säljandet kan ha på en? Jag brukar inte falla för sånt. Oavsett hur mycket Rädda Barnen-jackorna snackar om att barn i Afrika svälter och att man kan avvara 50 spänn i månaden skrattar jag bara rått och säger att jag är vit och västerländsk. Men ibland faller man.

TV-Shop är ett bra exempel och jag är otroligt lycklig över att jag aldrig har sett det sen jag fyllde 18 och alltså fick ingå avtal över telefon. Snuskigt sugen blir man på alla möjliga jävla skitprodukter. "Va? En stavmixer som kan göra fyrkantiga gurkskivor? Fa-an, vad fett. Man kan ju göra helt sjukt spexiga smörgåstårtor med en sån!", eller en personlig favorit jag velat köpa fler än en gång: det där magiska bältet man sätter runt magen som gör en till Hulk Hogan medan man kollar på TV. Man är helt "Shit vad skönt att slippa gymmet och ändå bli helt fit, nu får ni passa er, brudjävlar!"

Kort och gott: jag känner mig utnyttjad. Jag hann inte tänka rationellt på så kort tid. Jag blev överkörd. Säljmässigt massakrerad. Men jag försöker ändå se det positiva i saker:

Säljaren hade faktiskt helt rätt i att det är jul snart, och jag har ändå en rätt go morsa. Känns som att undertecknad inte kommer behöva laga mat under hela jullovet.

(För att stå ut med mig själv ska jag nog skänka en engångssumma på 100 kr till någon larvig hjälporganisation. Men det håller vi jävligt tyst om.)

bostadsbrist i Lund: hur ni och vi kan hjälpas åt genom att vara lite skönare

Det är fruktansvärd bostadsbrist i Lund, precis som varje år. Häromdagen träffade jag några bytisar som tältade och det gjorde mig illa berörd. Det finns dock många inlägg i debatten om hur bostadsbristen bör lösas och detta är inte ett av dem. Folk som kan göra en vettig insats kan ta den biten och det gör de redan, till exempel Lunds Universitets eminente rektor Per Eriksson som enligt mig gör helt lysande insatser. Tillsammans med många andra engagerade själar.

Alltså: det här inlägget behandlar inte alls er som inte har någon bostad. Jag klankar inte ner på er överhuvudtaget. Jag tycker synd om er. Jag har upplevt bostadsbristen, och jag hatar den (och jag ser ut som Göran Persson när jag skriver den meningen). Det här inlägget behandlar er som skriver sjukt osköna bostadsannonser.

Kom igen. Enligt era annonser är ni alla blivande läkarstudenter, tobaksfria, djurfria, studiemotiverade, och framför allt "trevliga" och "glada". Till det har ni ett par bilder. En där ni sitter med en bok och ser sjukt smarta ut. En där ni utövar en extremsport och ser aktiva ut. En där ni ler på ett sätt som en människa med bostadspanik inte gör. Varför tar ni inte steget fullt ut om ni ändå ska visa vilka perfekta människor ni är?

Skriv istället typ att "Jag är 18 men snart 19 för jag är så sjukt studiemotiverad att jag inte ens hann gå ut gymnasiet innan kunskapstörsten blev för stor, jag tentade helt enkelt allting för att kunna börja på universitet så fort som möjligt. Det tog en halvtimme och jag fick 22.5 i snitt. Jag har inga djur och tänker aldrig skaffa några. En cigarett eller en snus har jag aldrig sett och alkohol vet jag inte ens vad det är. Jag ska plugga [vilken 5-årig utbildning som helst] för att jag vill hjälpa människor och göra världen till en bättre plats. Jag har aldrig haft sex eller onanerat och runt mitt könsorgan har jag ett sånt där kyskhetsbälte som jag bara tar av när jag duschar, men då riktar jag givetvis inte duschstrålen neråt. När jag vaknar på morgonen dricker jag koffeinfritt te och sen pluggar jag hela dagen tills det är dags att sova. Fast jag går såklart på mina föreläsningar men då lyssnar jag på ljudböcker under powerwalken dit för att bilda mig lite till. Det kommer aldrig störande ljud från mitt rum för jag gillar inte musik. Och inte TV heller. Jag gillar egentligen bara att vara tyst och inte störa någon. Det skulle man nog kunna kalla mitt största intresse. Dessutom är jag GLAD och TREVLIG."

Ingen tror på det där. Kom igen, var lite sköna. Ta ut svängarna lite. Skriv en annons som skiljer sig från mängden. Kanske inte att ni tänkt organisera kamphundsfighter i korridorköket. Fråga inte om ni får röka hasch ur fönstret eller om man måste gå ut på balkongen. Använd sunt förnuft. Men måla inte upp den där bilden av er själva. Folk som roar sig med att läsa bostadsannonser tror ju för fan att Studentlund består av läkarstudenter som lever så hälsosamt och kristet som möjligt. Det gör det inte.

Nästa termin, om bostadsbristen fortfarande råder, funderar jag starkt på att göra en insats. Jag tror att man får ha en gäst i korridorrummet en vecka utan att få problem och mer än så kan jag inte göra. Men jag tar gärna någon stackare på soffan den veckan. Och i annonsen jag lägger ut kommer jag inte söka rökfria läkarstudenter. Jag vill skriva något i stil med att "Det spelar ingen roll vem du är, lukta inte äckligt, kom inte hem och spy på golvet efter nollningen, använd air refreshern när du varit på muggen så blir nog allt bra. Det vore kul om vi kunde hänga lite någon kväll".

Då är en festglad ekonom lika välkommen som en nykter läkare. Om man är sig själv kommer alla tycka om en, det har både min och era morsor sagt.

Bra sovplats för folk som kan bete sig men ändå vara mänskliga.

Ni som precis lärt er vad en särskrivning är: ni är inte märkvärdiga

Vissa saker blir man förbannad på. Många blir förbannade på krig, svält, orättvisor och när Hugh Grant inte får bruden i slutet av filmen. Personligen blir jag mest förbannad på Spotifyreklam och när man inte får på sig morgonrocken på morgonen för att ärmarna har vikt sig. Det är dock på sistone jag lagt märke till ett fenomen som verkligen får mig att vilja veva med armarna i folkmassor.

Det handlar givetvis om folk som precis lärt sig sluta särskriva och nu ska visa världen vad fan som gäller. Detta gör de genom att jämt och ständigt påpeka alla särskrivningar de ser. De är med i Facebookgruppen ”Sluta särskriva!” som tidigare helt felaktigt hette ”Sluta särskriv!”, en form av dubbelimperativ som inte används. Tills den ”riktiga” språkpolisen kom och hytte med nävarna. Då jävlar. Så går det när man uttalar sig om saker man egentligen inte är bra på.

För visst har ni också märkt det? Alla de värsta särskrivningsangriparna har generellt sett ett riktigt risigt språk. De slutade särskriva år 2008 på grund av en olycklig händelse när de skulle hålla ett föredrag och hade råkat skriva ”Välkomna kära arbets kamrater” på första sidan av Power Point-presentationen. De blev utskrattade och hånade. Folk log mot varandra på det sättet man gör när två småbarn pussas och tog en klunk kaffe, råkade sen fnissa ut lite ur näsborren med tanke på hur sjukt roligt ”arbets kamrater” var. Alla som skrattade hade själva varit med om samma trauma något år tidigare. Det sitter färskt i minnet, så att säga, och det är viktigt att överföra mellan särskrivningsgenerationerna.

På 90-talet var särskrivningar något man gjorde humor av. Det sammanställdes listor i Dassboken och dylika white trash-skrifter (och nej, de räknas inte till litteratur) med ”skojiga” särskrivningar och en övertydlig liten kommentar efteråt för de som inte fattade. ”Brun hårig sjuk sköterska – Jaha, vilket land är hon från då, om hon är både brun och hårig? Schysst att hon jobbar som sköterska fast hon är sjuk i alla fall!”. Det här är inte roligt, det har bara en poäng. Det är en viss skillnad. Men okej. Jag köper att det har en poäng. Jag köper att vissa människor skrattar åt sådant här när de sitter på dass och faxar reningsverket. Jag gillar det inte, men jag köper det.

Dagens viktigpettrar i Facebook-gruppen ”Sluta särskriva!” har dock inga poänger i sina attacker. Förutom att de själva kan identifiera en särskrivning, förstås. Jag läser lite på måfå i gruppens logg och jag spyr fan rakt på datorskärmen i ren avsky. Torkar upp och fortsätter läsa men nej, det kommer en till. När jag har återhämtat mig från vätskebristen och livshatet gör jag ett sista försök, för att kunna ge er lite exempel på vilken sorts människor som är med i ”Sluta särskriva!”.

Jag hittar en kvinna som ser ut att vara lite för gammal för att hålla på med Facebook. Hon har fotat ett uppslag i sin morgontidning och lagt upp bilden i gruppens logg. Det är en rubrik som lyder ”Svensk toppjurist slaktar FN:s general sekreterare”. Till det har hon skrivit ”Så kallad seriös morgontidning”. Det var duktigt av dig, lite-för-gamla-kvinna. Du får en guldstjärna i kanten för det. Men du, en sak. Särskrivningen ifråga är inte rolig. Den är bara fel, och du var inte först att inse det. Det är ju inte så att rubriksättaren satt och tänkte ”Okej, hur fan ska det stå? Generalsekreterare eller general sekreterare? Ska jag fråga någon kollega? Kanske blir pinsamt i och för sig, jag har ju pluggat tre år för det här… fan att jag var så sjukt bakis på särskrivningstentan, annars hade det inte varit några problem... jag drar till med general sekreterare, det är ju i alla fall femtio procents chans att det blir rätt”. Nej, så gick det nog inte till. Den här personen var antagligen stressad och råkade trycka på mellanslag en gång för mycket. Personen var nog stressad för att den har ett jobb. Istället för att sitta och leka smart på Facebook.

Jag hittar en till kvinna som ser ut att vara lite ännu mer för gammal för Facebook. En sån där käck tant som vill hålla kontakten med barnbarnen. Hon har kommenterat en bild där det står ”kckling” istället för ”kyckling”. Hon har skrivit ”Men kckling har jag aldrig smakat. Djur- eller växtriket?”. Alla avlidna människor som var sköna när de levde vänder sig i sina gravar. Kvinna-som-vill-hålla-kontakt-med-barnbarnen-på-Facebook: det är inte svårt att se felet. Alla ser det. Du är inte speciell, du har ingen unik stavnings- och grammatikkontroll installerad på hornhinnan. Alla vet att det stavas ”kyckling”, annars skulle det inte uttalas så. Så tig.

Och nu ska jag inte hålla er kvar mycket till. Jag vill bara ge er en personlig favorit. En kille med keps och skägg har publicerat denna bild i gruppens logg med texten ”Coop – Rätt men ändå så fel”.

Någon annan förklarar för honom vad avstavning är och att det står rätt på bilden. Han replikerar blixtsnabbt att ”Läser man snabbt och är ordblind blir det nått helt annat”. Du har nog kommit till fel Facebook-grupp, kille-med-keps-och-skägg. Här står vi inte för att vi är ordblinda. Vi förnekar det genom att påpeka tråkiga men likväl riktiga särskrivningar. Dessutom läser vi definitivt inte snabbt.

Någonstans i den här texten kan jag ge mig fan på att jag har skrivit fel. Det kanske saknas stor bokstav någonstans, eller bara en bokstav överhuvudtaget. Kanske har jag hyperkorrigerat och skrivit ihop någonting som ska vara särskrivet. Eller så har jag, kanske, kanske, förhoppningsvis, råkat särskriva någonstans. Varsågoda. Gå bananer, påpeka det gärna, mobba mig sönder och samman. Finns det ett fel i texten beror det på att jag aldrig har läst den, jag har bara skrivit den. Eller för att jag helt enkelt inte vet hur ordet ifråga stavas. Det är ingen stor grej, så ni kan sluta överkompensera. Era ”arbets kamrater” kommer inte skratta åt er igen för ni har lärt er det här med särskrivningar den hårda vägen. Låt det stanna där.

en liten sommarfundering

Förra året var det sommar, precis som jag gissar att det kommer bli även detta år. Det var en rätt bra sommar.

Först tog jag studenten. Det firades med att vara snorfull och ha något fruntimmers tunga i halsen på ett äckligt dansgolv. Dagen efter hjälpte min kristna låtsasfarmor mig att bota min bakfylla. En mycket snäll kvinna som bor en bra bit på landsbygden utanför Linköping.

Jag fick skatteåterbäring på 8000 kr och sa upp mig från mitt jobb i ren eufori. Jag bestämde att jag skulle viga sommaren åt att känna frihetens vingslag och göra sådant jag aldrig skulle fundera över att göra annars. Jag hade inte tänkt på att jag skulle flytta till Lund till hösten och få upplevelser där. Men så är jag ganska otålig också. Jag vill ha allt, på en gång.

Jag bestämde att jag skulle åka och besöka min låtsasfarmor. Ni vet, den kristna tanten som i all sin godhet botade min bakfylla efter studenten. Jag brukade göra det förr om somrarna, när jag var mer parvel än pojke. Sen blev jag tonåring och svincool och rökte mest vattenpipa hela sommardagarna och fann mig själv ganska nöjd med det. Men nu kände jag att jag behövde en vecka att göra lite saker. Det som lockade mest var en novelltävling modell större som jag tänkte delta i. "Så fort jag sitter på en sten i skogen kommer jag få ett sånt jävla uppslag till en berättelse" tänkte jag.

Jag satte mig på tåget till Linköping och blev hämtad av min värd. Vi åkte till ett jättelitet samhälle, sen åkte vi förbi det för att komma hem till henne. Det var inte ens en by, det var tio hus och bondgårdar med ändlösa åkrar, ängar och skogar runtomkring. Det fanns en landsväg också.

Jag kan ju avslöja detta direkt: det blev ingen novell. Jag fick ur mig en mening. En enda jävla mening, och den var inte ens bra. Veckan var ändå intressant. Min värd var borta hela dagarna så jag var ensam hemma i ett knarrande hus utan Internet där vattnet smakade fruktansvärt. Frågade hur jag skulle göra om jag ville ta mig in till Linköping och skoja runt lite. "Bussen har slutat gå härifrån eftersom ingen åker den så du får gå till nästa samhälle och ta bussen därifrån". Det blev inte Linköping heller.

När jag först anlände var det kväll och jag fann mig själv tillfredsställd. Jag gick runt ensam i kvällssolen och tittade på åkrar. Dag 2 var fruktansvärd. Jag fattade inte hur man hade kul utan kompisar eller Internet. Jag visste inte vad någon där hemma gjorde. Jag hade ingen att prata med överhuvudtaget. Jag lyckades inte skriva novelljäveln. Däremot hade jag mycket att tänka på. Det är läskigt att tänka, men man vänjer sig.

Så jag tänkte och det var nog bra. Sedan skapade jag rutiner. Resten av veckan joggade jag, läste böcker, kollade tv-serier och solade. Jag åt hemlagad mat varje dag och drack saft till. Ibland satt jag med ryggen mot garageporten och kedjerökte och drack kaffe. Ibland skrev jag anteckningar och det är dessa jag läser nu.

"… här ringer man varandra på, japp, hemtelefonen. För att fråga om ett svar till senaste korsordet. Här tycker man att så kallade "skämtteckningar" innehållandes sent hemkomna gubbar och arga käringar som svingar brödkavlar är kul. På riktigt alltså. Om man glömmer pengar när man handlar i den lokala affären är det helt okej, man kan betala en annan gång. Man släpper förbi andra bilförare på landsvägar, eller blir förbisläppt."

Förvirrat asfaltsbarn 1990 står bakom detta stycke och jag minns fan känslan precis. Det var fem påfrestande och lärorika dagar. När jag kom hem åt jag hamburgare och blev snorfull.

Jag funderar på att göra detta i år igen.

Åkrar är ändå jävligt balla.

när 90-talet ringer och vill ha tillbaka något

Varför anställer de inte bara killen som har skrivit den här rubriken? Han verkar ju kunna sånt.

Spotify-spådom

Nu har ju nya Spotify lanserats. Om ni inte har fått det än så kommer det nog inom ett par dagar, no worries. Jag kan intyga att det är skitfett.

Det integreras alltså med Facebook. Man har sina Facebookvänner på Spotify. Man kan se spellistor de valt att dela med sig av och visa sina egna. Man kan se vilka som gillar ens egna så mycket att de har lagt till dem i sin egen Spotify. Min första spådom är att detta kommer förändra sättet vi lyssnar på musik, åtminstone lite grann.

Här kommer spådom nummer 2:

I nya Spotify finns en skitbra funktion. Man kan högerklicka på en låt och skicka den till någon person man har i sin kontaktlista, denne får då låten i sin inbox på Spotify. Det står vem som skickade den och vid vilken tid, man kan lyssna direkt.

Det här, mina vänner, kommer bli det nya fyllesmset. Folk kommer gå hem svinpackade och skicka typ Sexual Healing till människor de tycker om lite extra. Jag kommer också göra det. Det kommer bli så jävla roligt.

Kom ihåg var ni hörde det först.

I love youice

På allmän (okej, en persons) begäran kommer här lite blogg. Det är ändå bra för mig att skriva lite då och då. Dagens inlägg handlar om juice.

Jag har aldrig varit mycket av en juicekille. Jag har vuxit upp med lättdrycker/måltidsdrycker. Ni vet, de där små förpackningarna som man blandade 1 + 4 med vatten för att få sig något att dricka till maten.

När jag flyttade till Lund insåg jag givetvis att jag var en man, alltså inget vidare på det här med mat. Jag tänkte att jag säkert skulle bli lite bättre på matlagning med tiden men att det var bäst att säkra sitt Rekommenderade Dagliga Intag av diverse nyttigheter på något vis. Jag började köpa juice, gärna Glocken Gold Multivitamin. Och innan något jävla wisehead påpekar att "det där tyska jävla blasket innehåller ju bara socker" så ja, det förstår jag väl själv. Glocken Gold innehåller typ samma vitaminmängd som ett krabbskal. Men det psykosomatiska är viktigt för mig. Om jag låtsas att "jävlar vad nyttigt av mig att dricka juice" så kommer jag antagligen att må bra vilket kommer ge mig mer energi till att laga mat. Så att jag inte skrumpnar ihop som ett likblekt fikon och sätter mig i hörnet av duschen och maniskt äter skalade äpplen.

Hursomhelst, det viktiga är att jag drack juice lite systematiskt och standardmässigt sådär. Det var inget jag reflekterade över, någon liter om dagen slank väl ner. Jag tror aldrig att jag riktigt smakade ens, jag drack bara. Sen gick jag till tandläkaren.

"Din emalj är bortfrätt" konstaterade hon.

"Är det spriten?" frågade jag.

"Nej, något annat. Dricker du mycket juice?"

"Mja, jo. Någon liter om dagen."

"Okej. Din emalj kommer aldrig mer tillbaka och du får inte dricka juice mer."

Det kändes som att jag föll genom en mörk tunnel och skulle landa i den skitigaste delen av Kina. Så fort orden hade lämnat hennes mun blev min kärlek till juice mer intensiv än självmördarna Julias och Romeos kärlek till varandra.

"Får jag inte dricka juice alls, överhuvudtaget? Inte ens ibland?" frågade jag.

"Jo, du kan väl få dricka ett litet glas om dagen, om du sköljer munnen med vatten efteråt" var svaret jag fick. Jag hade god lust att fråga om jag också fick sova i badkaret och om jag möjligtvis skulle kunna få använda taggtråd istället för kondom.

Jag skulle precis fylla 20 så jag kände spontant att, ptja, jag slutar väl med juice då så jag slipper sketna tandläkarräkningar när tänderna ramlar ner i morgonkaffet. Men jag kan inte sluta tänka på det. Ibland vaknar jag upp på morgonen av att jag tänker på juice. När jag går förbi juicehyllorna på Ica tittar jag extra noggrant och ser att det finns så väldigt många sorter jag aldrig har smakat. Sorter som jag vill smaka, som jag vill uppleva. När jag orkar laga god mat och sedan häller upp ett glas skånskt kranvatten bredvid gråter min själ.

Ibland köper jag juice ändå. Det känns lite som att smygröka. Jag häller upp ett stort glas och dricker djupa klunkar, det brukar gå ner snabbt. Efteråt får jag lite dåligt samvete.

Jag har hört att juice är ganska okej om man använder sugrör, att det minskar slitaget på tänderna. Stämmer det? Hjälp mig nu. En sådan upptäckt skulle ju innebära att jag återigen får dricka stora mängder juice, och att jag alltså kommer sluta vara sugen på det. Helt klart bättre att inte vilja ha något man kan få än att vilja ha något man inte kan få, visst?

Mina övernattningsgäster i helgen drack inte upp juicen jag köpte till dem. Någon måste ju göra det. Jävlar, vad gott.