Först tog jag studenten. Det firades med att vara snorfull och ha något fruntimmers tunga i halsen på ett äckligt dansgolv. Dagen efter hjälpte min kristna låtsasfarmor mig att bota min bakfylla. En mycket snäll kvinna som bor en bra bit på landsbygden utanför Linköping.
Jag fick skatteåterbäring på 8000 kr och sa upp mig från mitt jobb i ren eufori. Jag bestämde att jag skulle viga sommaren åt att känna frihetens vingslag och göra sådant jag aldrig skulle fundera över att göra annars. Jag hade inte tänkt på att jag skulle flytta till Lund till hösten och få upplevelser där. Men så är jag ganska otålig också. Jag vill ha allt, på en gång.
Jag bestämde att jag skulle åka och besöka min låtsasfarmor. Ni vet, den kristna tanten som i all sin godhet botade min bakfylla efter studenten. Jag brukade göra det förr om somrarna, när jag var mer parvel än pojke. Sen blev jag tonåring och svincool och rökte mest vattenpipa hela sommardagarna och fann mig själv ganska nöjd med det. Men nu kände jag att jag behövde en vecka att göra lite saker. Det som lockade mest var en novelltävling modell större som jag tänkte delta i. "Så fort jag sitter på en sten i skogen kommer jag få ett sånt jävla uppslag till en berättelse" tänkte jag.
Jag satte mig på tåget till Linköping och blev hämtad av min värd. Vi åkte till ett jättelitet samhälle, sen åkte vi förbi det för att komma hem till henne. Det var inte ens en by, det var tio hus och bondgårdar med ändlösa åkrar, ängar och skogar runtomkring. Det fanns en landsväg också.
Jag kan ju avslöja detta direkt: det blev ingen novell. Jag fick ur mig en mening. En enda jävla mening, och den var inte ens bra. Veckan var ändå intressant. Min värd var borta hela dagarna så jag var ensam hemma i ett knarrande hus utan Internet där vattnet smakade fruktansvärt. Frågade hur jag skulle göra om jag ville ta mig in till Linköping och skoja runt lite. "Bussen har slutat gå härifrån eftersom ingen åker den så du får gå till nästa samhälle och ta bussen därifrån". Det blev inte Linköping heller.
När jag först anlände var det kväll och jag fann mig själv tillfredsställd. Jag gick runt ensam i kvällssolen och tittade på åkrar. Dag 2 var fruktansvärd. Jag fattade inte hur man hade kul utan kompisar eller Internet. Jag visste inte vad någon där hemma gjorde. Jag hade ingen att prata med överhuvudtaget. Jag lyckades inte skriva novelljäveln. Däremot hade jag mycket att tänka på. Det är läskigt att tänka, men man vänjer sig.
Så jag tänkte och det var nog bra. Sedan skapade jag rutiner. Resten av veckan joggade jag, läste böcker, kollade tv-serier och solade. Jag åt hemlagad mat varje dag och drack saft till. Ibland satt jag med ryggen mot garageporten och kedjerökte och drack kaffe. Ibland skrev jag anteckningar och det är dessa jag läser nu.
"… här ringer man varandra på, japp, hemtelefonen. För att fråga om ett svar till senaste korsordet. Här tycker man att så kallade "skämtteckningar" innehållandes sent hemkomna gubbar och arga käringar som svingar brödkavlar är kul. På riktigt alltså. Om man glömmer pengar när man handlar i den lokala affären är det helt okej, man kan betala en annan gång. Man släpper förbi andra bilförare på landsvägar, eller blir förbisläppt."
Förvirrat asfaltsbarn 1990 står bakom detta stycke och jag minns fan känslan precis. Det var fem påfrestande och lärorika dagar. När jag kom hem åt jag hamburgare och blev snorfull.
Jag funderar på att göra detta i år igen.
Åkrar är ändå jävligt balla.
Tror jag var hos henne en gång!
SvaraRaderaändå rätt bra för själen;)
SvaraRaderaJoel, det var du. Fina tider!
SvaraRaderaDu skriver sjukt underhållande! :)
SvaraRaderaFunderar på att käka hamburgare och bli snorfull i år igen? :P
SvaraRaderaherregud, jag blir lika imponerad varje gång du lämnar avtryck här. (PIK!!! gör det oftare!) du är grym!
SvaraRadera